Mallsida
HANDGJORDA SMYCKEN
Hantverket – här kan du följa med och se hur jag skapar mina silversmycken i ateljén i Segersta, som ligger mellan Bollnäs och Söderhamn i Hälsingland.
HANTVERK I finsilver
Jag arbetar oftast i helt rent olegerat silver, 999, men även i sterling 925 och 935. Har du egna idéer finns det även möjlighet att få ett smycke tillverkat efter eget önskemål.
KÄNDA NAMN BÄR HANTVERKET
Flera kända namn som Louise Hoffsten, Andreas Johnson, Kajsa Ingemarsson och Marie-Helene ’Billan’ Östlund (fd Westin) bär mina smycken.
Hej, jag heter Tove Larsson och bor i Segersta, Hälsingland! Här kan du läsa om hantverket – hur jag gör mina silversmycken.
Jag började som komponentingenjör och projektledare inom applikationsutveckling på Ericsson och IBM och har nu helt sadlat om till det som hela tiden varit en hobby – hantverk! Silvret började jag med hösten 2007 och våren 2009 startade jag mitt företag. Meningen var att kombinera silvret med att jobba som konsult inom det jag tidigare arbetat med. Det skulle bli en väldigt brokig verksamhet – så därav namnet. Men det var för roligt med silvret och jag bedömde att det skulle gå att leva på det på sikt så jag tänkte att – nu sjutton är det dags att byta bana!
Alla smycken är mina egna och jag säljer dem via återförsäljare på olika ställen i landet, samt här via min hemsida och Facebook.
Jag gör mina silversmycken på olika sätt och i lite olika silverhalter beroende på vad som passar ett speciellt smycke. Från början, och i regel, arbetar jag mest i 999/1000, sk finsilver. Vissa smycken är i argentiumsilver 935/1000. Detta silver är mycket likt finsilvret med samma mjuka silverton. Det kan härdas och bli mycket hårt.
Jag gör också smycken av gamla silverskedar, dessa är i regel 830/1000 silverhalt, i vissa fall förekommer 925/1000. Silverdetaljer, såsom lås och hållare samt kedjor köper jag in och de är i sterlingsilver 925/1000.
Jag använder mig även av olika tekniker beroende på vilket smycke jag skall göra. Numera kombinerar jag ofta tekniken i finsilver (se ovan) med klassiskt silversmide och gjutning. Smycken som är väldigt tredimensionella och med många detaljer som tex min ros som är knuten runt remmen är lämplig för gjutning då den annars skulle bli för tidskrävande att skulptera fram varje gång.
Alla smycken är handgjorda i den mening att de i de flesta steg är formade för hand inklusive något verktyg. Tex så använder jag mig av en polermaskin och inte endast ett polerpapper. Mina handgjorda silversmycken är alltså alla aningen unika och det är ingen maskin som står och spottar ur sig smycken från Brokig. Jag hoppas du uppskattar den ädla metallen samt hantverket och kommer att njuta av ditt smycke länge!
Hälsningar
Tove Larsson
Är jag silversmed och hur går det till?
Nej, det är jag inte, det tar lite tid att förklara, men nu läser du ju det här och jag har chans att förklara.
Jag arbetar i en relativt ”ny” teknik då jag gör mina silversmycken. Det är Mitsubishi i Japan’s patent från början, från 1990. De tillverkar ju inte bara bilar utan även elektronikkomponenter. Silver leder ju ström bra och det ingår en del silver i dem. Mitsubishi tar tillvara och återvinner silvret i komponenterna, så små partiklar att de mäts i micron, som ett fint silverdamm. De tillsätter ett organiskt, cellulosabaserat, bindmedel och vatten till silverpartiklarna så resultatet blir som en massa som är mjuk och formbar. Av massan formar jag ett smycke som jag sen torkar och putsar.
Efter det bränner jag hantverket i ugn, ca 800 grader. I ugnen tar smycket eld och brinner så länge det organiska bindmedlet finns kvar. Kvar blir bara silvret. Då lågan har slocknat ligger silverpartiklarna på sina rätta platser, men har små,små mellanrum mellan sig där bindmedlet har varit.
Man kan se genom ungsfönstret att smycket är orangeglödgat och nu startar en krympningsprocess. Det sintrar ihop (smälter samman) och krymper ca 10%.
Det blir alltså homogent rent silver, sk. finsilver, så jag stämplar mina smycken
999 (/1000), samma som i silvertackor så det är det renaste silver du kan hitta.
Efter bränningen är det en hel del putsning att göra så smycket skall bli riktigt blankt och fint. Silver är nämligen inte blankt från början utan lite vitt.
Det är små,små fjäll av silver som står upp och det är då man stålbortsar och putsar ner dessa som silvret blir blankt.
Man kan tycka att det är brutalt att stålborsta ett smycke, men det behövs särskilt om det är många små detaljer där det är svårt att komma åt.
Efter det polerar jag oftast hantverket med en polermaskin och avslutningsvis slutpolerar jag i en sk. trumlare. Trumlaren är en gummitrumma som innehåller små stift och kulor av rostfritt stål som med en polervätska och vatten valsar runt och gnider silvret toppblankt.
På senare tid har jag även gjort mer detaljerade / avancerade smycken som kräver gjutning för att återskapas. De – i princip – enda smycken jag smider på klassiskt vis är de skedar och hängen som jag gör av gamla silverskedar. Det är gammalt besticksilver, sk. verksilver och håller en silverhalt på 830 (/1000).
